En berättelse om en cykel och kaffe
Ok, jag blir lite sen till Carro...
Om du tror att du har skrattat åt mig när jag har spillt kaffe tidigare, så är det INGENTING mot vad du hade skrattat åt vad jag gjorde alldeles nyss.
Det är en fantastisk dag. Jag har shoppat på stan över lunchen. Cyklar med en rykande färsk kaffe i handen och ett gäng påsar på styret. Sakta och försiktigt.
Ska precis köra över den lilla bron vid antikvariatet (alldeles vid ån där massa människor sitter och okynnesmyser på dagtid) när kullerstenarna vid brofästet av någon anledning blir som ett fartgupp. Jag hinner frysa till och inse vad som var på väg att hända. Locket på kaffemuggen poppar av utav fartrycket och flyger i en vid båge (det landar för övrigt i en bebis huvud, som en förvånad pappa står med i en barnvagn ett par meter bort). En fontänkaskad (tänk atombombssvampmoln) av mörkrostat kryddigt bryggkaffe med lite mjölk regnar över mig. Det landar i mitt hår, på min ljusa klänning, på min ljusa kofta, på mina nya mockaskor i påsen, på en fin nyinköpt present, på försäkringsbrevet till nämnda present, på min skolväska, på min T6-pärm och på de Burca. ALLT koffeinmarineras på mindre än ett ögonblick.
Jag håller på att i sedvanlig ordning utbrista ett vulgärt ord som är reserverat för kaffespilltillfällen, men hinner som tur är notera att jag är femtio soldyrkande personers främsta fokusobjekt (samt att jag så klart är en dam) så jag nöjer mig att besviket muttra ett rejält FAAAAAAN OCKSÅ.
Hoppar av cykeln för att hämta plastlocket ur den förvånade pappans hand. Slänger det och den tomma kaffekoppen i en närbelägen soptunna och klämmer sedan ur mig ett käckt "ja, vad lär vi oss av det här?" till bebisen. Hör hur det låter. Smyger skamset i väg.
Är nu hemma för att byta om och återfå min värdighet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar