Personen som har lagt ner tid och energi på att skriva denna fråga är uppenbarligen en aning irriterad. Man kan riktigt känna indignationen i formuleringarna "... lystet grävde efter favoritsnasket" och "Granny Smith. Hårdaste sorten."
Har dock vissa synpunkter på de upprepade orden "sörpla" och "lystet", stilen på texten hade blivit mer lyckad med mer varierade uttryck. Sånt kan störa mig. Onödigt mycket.
Akta även Ribbings bittra kommentar i slutet.
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Fråga: Jag arbetar i öppet kontorslandskap. Mitt bekymmer: Alla "käkar" ständigt och högljutt vid arbetsborden.
För den ovane - och kanske ovanligt känslige - är det en ständig ladugårdssymfoni.
En vacker kvinna sörplar the. Hon griper lystet om den stora koppen som kräver båda händerna. En dröm i en inredningstidning. Hon sörplar högljutt.
Mitt emot knastrar en intelligent man knäckebröd med ost. Sen fyller han på med espresso och nötter. Piff och Puff ligger i lä.
Snett emot har jag en äpple-freak. Granny Smith - hårdaste sorten. Tänderna bryter i fruktköttet som en kofot i en vägg med gamla bräder. Det knakar och brakar.
En gång hade jag chefen mitt emot. Han åt lösgodis som en barnunge. Det frasade irriterande när han lystet grävde efter favoritsnasket i papperspåsen. Storartat att hörntänderna höll när han knäckte polkagrisar. Jag rös! Vad skall jag göra?
Svar: Du ska inte göra något alls. Du har tyvärr inte något val. Du får stå ut med att dina arbetskamrater hör till den betande flocken, den som äter hela tiden, smått eller stort men ideligen.
Du kan inte göra något åt det. Det är som rökningen, lyckligtvis i allt snabbare avtagande men när den pågick på arbetsplatserna otroligt störande. Eller som människor som pillar på sina naglar. Eller drar i sina mustascher, kläder eller snurrar hårlockar. Eller vad som helst av sysselsättning som avlastar tankeverksamheten genom att vara rutinmässig och upprepande.
Sådant är dagens tuggande, idisslande, mumsande och klunkande - överallt.
Det enda du kan göra är att glädjas åt att arbetsdagen har ett slut.
Magdalena Ribbing
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar